kimpas

Vi behöver en AC här hemma. En fläkt i alla fall. Jag ber inte om mycket här i livet, men lite kyla tänker jag kräva på ett eller annat sätt.

Vårat vardagsrum består enbart av fönster och när det är 25 grader varmt utomhus förvandlas rummet till ett växthus. Lucy vägrar sova i sängen, marsvinen dricker två flaskor med vatten per dag och katten släpper så mycket hår hon bara kan för att överleva! Jag själv lider av ett ständigt sug efter en kall öl, chips och jordgubbspaj. Från det bästa av världar om ni frågar mig.

Jag plockade för några dagar sedan en stor bukett med röda, gula och orangea gullvivor som nu står på bordet och som sig bör så doftar de underbart gott. Tråkigt bara att deras väldoft maskeras mycket väl av diskberget som står på diskbänken...

Innan jag flyttade hemifrån tänkte jag att jag skulle ha det mest fina och välskötta hemmet i hela Upplands Väsby. Tji fick jag!

Både Andy och jag är alldeles för lata för att diska efter varje måltid eller skura golven en gång i veckan. Shame on us!

Lucy har problem med att bli lämnad ensam hemma. Hon ylar då vi stänger dörren och går nedför trappan och det skär i bröstet att lyssna till den klagosången som ekar i trapphuset...

Det är för hennes eget bästa och jag har förnuft nog att varken tala till henne eller trösta när vi ska lämna lägenheten. Inte heller när vi kommer hem. Att hantera det som det mest naturliga i världen. Det är svårt att kämpa mot impulsen som nästan kräver av mig att plocka upp henne och aldrig lämna henne igen. Båda Lucy och jag ska öva! Hon måste lära sig se det som en naturlig del i vardagen och jag måste tygla känslorna trots att jag lyckats hålla masken hela tiden. Håll tummarna för oss!

Två minuter efter att jag får mitt kursintyg i hundhantering ringer Ullis och berättar att Kim är jättedålig igen. Han ligger ned i hagen och har inte ätit. Hon förklarar dessutom att om han är alldeles för dålig ska vi inte utsätta honom för all den stress som en behandling på klinik kan ge.

Jag accepterar och tänker att "nu dör han".

Åker hem och ber Andy köra mig till stallet så fort jag landat.

Väl ute står han och hänger och har jätteont, ingen tvekan om saken.

Vid det här laget vet jag att han kommer att dö för han har i princip gett upp. Jag blir panikslagen och måste gå ut ur stallet ett tag medan veterinären försöker att slanga honom. Tydligen är han iallafall tillräckligt envis för att vägra svälja ned slangen vilket resulterar i ganska så kraftigt näsblod. När jag kommer in i stallet igen står han med tio liter dropp, har fått kramplösande och smärtstillande. Jag försöker ge honom lite betforvatten med  en liter parafinolja i och det går i efter aningen trugande.

Vi stannar kvar i stallet fram till klockan elva på kvällen men inser att det är dags att åka hem för att försöka sova. Lucy och Andy är trötta och hungriga och det hjälper ingen att bara sitta och vänta. Väl hemma somnar de andra två inom loppet av fem sekunder medan jag ligger vaken och vrider mig.

Jag kan inte sova. Alls.

Klockan sju på morgonen ger jag upp och sätter mig och tittar på TV för att få tiden att gå. Jag väntar på morgonens rapport.

Ullis smsar och berättar att han har lyckats bajsa under morgonen efter ännu en liter parafinolja, 15 liter vatten och ett halvt kilo uppblött linfrö.

Det har alltså gått framåt en aning, tack gode gud...

Jag vågar dock inte hoppas på någonting i nuläget.

Jag tycker om mina marsvin, men dessa två kan verkligen gå mig på nerverna.

Jag önskar att jag skulle kunna sälja dem med motiveringen;

1. Allergisk

2. Finns ingen tid

3. Pga flytt

4. Går inte ihop med resten av djurskaran

...men nej.

Ingen är allergisk, det finns massvis med tid, jag ska inte flytta och de går ihop finfint tillsammans med hundar och katter och allt vad det nu är.

Jag blir tokig, de skakar galler, de tjuter om nätterna och tjattrar med varandra. Såfort jag rör mig inomhus skriker de efter mat. trots att de redan har halva buren full med hö och grönsaker. Anledning? De vill ha något godare. Det jag ger dem duger inte, förbannade uslingar.

Jag är fullt medveten om att detta måste vara den sämsta säljannons någonsin men jag har inte samvete att ljuga ihop någon slags rosa fluffig lögn om hur underbara de är och att jag med sorg i hjärtat "måste göra mig av med dem".

Så är det inte. Det är ett nödvändigt ont, för mitt psyke fixar det inte. Jag vet att det får det bättre någon annanstans där de får möjlighet till golvtid och slipper tristessen. Personligen avskyr jag när människor skaffar sig djur och sen inte orkar med dem för att senare göra sig av med dem på ett eller annat sätt.

Jag ber bara, finns det ingen vänlig underbar själ som kan befria mig från dessa två terrorister och ge dem ett bra fortsatt liv? Inte ormmat, inte som sällskap till småungar som tröttnar efter tre dagar eller till nån djursamlare.

Tro det eller ej men jag vill att de ska ha det bra och leva gott för jag tycker om dem. Största problemet här är nog att de får för lite motion. Finns inga möjligheter att släppa dem lösa i lägenheten jag bor i nu.

Om du nu, mot förmodan, fortfarande är intresserad, så är de 1 år gamla, inköpta samtidigt i djuraffär. Hanar båda två, okastrerade och oförsäkrade. Stor fin bur hänger på!

Snälla du, rätt person, svara!

Jösses!

Jag är trött efter en och en halv vecka med intensivutbildning i hundhantering. Mycket, mycket bra, men ack så tröttande! Jag har inte, under snart två år, tvingat mig själv till den extrema koncentration som jag gör nu. Min hjärna har helt enkelt varit förslappad. Dock har den vaknat med ett ryck igen och det känns att både Andy och jag börjar komma på fötter. Det inger ett lugnt som heter duga kan jag säga!

Jag kan sova om nätterna nu utan att drömma mardrömmar om arbetsintervjuer och elaka chefer. Jag sover snarare riktigt gott och framför mina ögonlock fladdrar skinntofflor, hundvalpar och alpstugor förbi. Klar förbättring!

För tillfället ligger alla i huset och sover, förutom jag, men det är tänkt att vi ska röra oss mot stallet och den förstoppade hästen för att fixa och dona såfort alla är på benen igen. Någon matlagning blir det INTE utan jag tänkte faktiskt köra den lata varianten... matlåda. Gårdagens. Kålpudding. Gott. Master chef. Jag.

Kort och koncist. Kål är för övrigt förskräckligt gott! Färskt vitkål med citron... mmmm.

Inom närmaste tiden hadejag tänkt ta iut med lille Sams fixering vid andra hundar. Jag har klart legat på latsidan på den fronten men nu är det dags! Jag är taggad, laddad och klar för start. Han är ju en riktig jä*el på allt annat (jag skojar inte när jag säger att han kan och förstår allt, good genes I guess) så varför ska han inte kunna lära sig att lyssna till mig i, för honom, stressiga situationer? Det är ju i grund och botten helt mitt fel, om jag nu ska rannsaka mig själv och inse sanningen. Bara värt att nämna så saknar jag honom något ofantligt. Det känns konstigt att inte se honom på så många dagar numera.

När vi väl möts upp igen efter några dagar separerade så ser man verkligen hur vacker han är. Han är verkligen en vacker hund. Atletisk, blank och fin och med de snällaste ögon man kan tänka sig.

Kan inte säga annat än att jag är glad att jag har mina vackra hundar som gör att jag vill ta ett andetag till, och ett till, ett till och ett till.

Vad sjutton, det finns ingenting som säger att man bara får skriva ett inlägg per dag. Jag väljer att gå ut hårt!

Nu har vi sovit, båda två, hunden och jag. Dock vet jag inte om vi blivit piggare eller bara ännu segare. Har hur som helst tvingat upp mig själv ur sängen men lät Lucy sova vidare med undantag för en liten kort kiss utomhus.

Vi övar inför utställningen den 15 maj och hon är duktig som få. Ibland känns det som om hon redan vet om alla dessa små moment.  

Jag kan inte peka på ett annat bättre exempel än att vi har en sextonveckors hundvalp hemma som är rumsren. Helt rumsren. När det är dags för kissning och bajsning sätter hon sig vid dörren och piper lite. Tittar sådär bedjande som bara hon kan.

-"Jag måste kissa nu, så kom ur pyjamasen, sätt på dig stövlarna så går vi!"

Jag försöker skjuta undan tanken på att vi har fått hem en hundvalp avlad efter Albus Dumbledore. Tanken känns inte helt omöjlig...  

Jag har skaffat en blogg. Fallit för trycket och gjort som alla andra. Valt att blotta mig på nätet. Vilket inställsamt avskum jag är!

Nej, saken är faktiskt den att den mest är till för de som vill följa Fromax Lucy ut i livet, i med -och motgång. Hade inte tänkt mig detta som en pengako att mjölka rikedomar ur, ej heller för att använda som dagbok. Folk i allmänhet är vanligtvis inte så intresserade av vad du åt till frukost och vad den bitchiga tjejen på jobbet drack för typ av lattekaffe tjosanhejsan. Detta inkluderar också mig.

Så, nog nu...

Jag har sovit fruktansvärt dåligt inatt och känner mig inte alls speciellt motiverad till att göra någonting annat än att ligga i sängen och sova brevid hunden. Tror nog att hon känner desamma, och det ser ut som hon vill ha en ledig dag. Inget mig emot tänkte jag och sjukanmälde mig.

Man ska inte ta lätt på att anmäla sig sjuk från skola eller jobb, det vet jag, men idag orkar vi inte bry oss om sådana små förteelser.  

Lucy väger nu närmare 8-9 rediga, svenska kilon!

jhgjhyfkj