kimpas

Precis hemkommen efter en helvetisk promenad med hunden.

Jag och Lucy var påväg till återvinnigen med fyra överfulla kassar i händerna. Inte ett finger ledigt hade jag. Väl framme runt hörnet kommer Sheltie-tantens två hundar lösa, rusande ut från porten, mot min hund, skällandes. Jag blir helt tokig och tar mina kassar och kastar dem på hundarna som väjar men fortsätter skälla och bete sig aggressivt mot min Lucy. Hon förstår inte alls vad som är fel och vad hon har gjort. De två hundarna försöker igen men då springer jag mot dem och hukar mig ned och visar att jag dödar dem om de kommer närmare.

Deras ägare, Sheltie-tanten kommer knatandes ut från porten och hastar sig att koppla de jävla kräken samtidigt som hon bedyrar att hennes otäcka odjur är så snälla och att det aldrig hänt tidigare. Vilket det tyvärr har. Återigen med Lucy.

Tur var då att Andy ställde sig ivägen för dem och vrålade så de drog åt andra hållet med svansarna mellan benen. De hann aldrig fram till min hund den gången. Jag försöker samla mig och väser att hon ska koppla sina hundar och går därifrån med allt skräp som ska slängas samtidigt som jag försöker leka med Lucy så gott det går. Hon är som TUR är så jäkla stabil den bruden, att hon inte tänkte mer på den saken utan plojade runt med mig istället för att bry sig om de andra två. När det väl är gjort är jag argare är jag var innan men bestämmer mig i alla fall för att gå på en liten bajsrunda för att lugna ned mig. Återigen möter jag de äckliga djuren och deras ägare.

Jag (J)

Sheltie-tanten(S)

J: Du vet att detta inte är första gången detta händer?! Min hund har blivit påflugen av dina tidigare!

S: Mina hundar har aldrig flugit på din hund! De är så snälla och skulle aldrig göra illa din lilla valp!

J: Dina hundar är aggressiva mot min hund och var ute efter att skada henne, du ska koppla dina jävla hundar! Jag accepterar inte att min hund blir skadad. Jag gör vad jag kan för att skydda min hundvalp och du ska koppla dina djur!

S: Men de går nästan aldrig lösa...

J: Men nu gjorde de det, och se vad som hände! Min hund kan bli ärrad för livet och bli precis som dina, aggressiva mot andra hundar. Jag antar att du inte kommer rehabilitera henne då?

S: Men kära du! Varför låter du såhär mot mig? Alla säger att mina hundar är så snälla och väluppfostrade! De skulle aldrig göra illa någon! Du har ju ingen koll på din hund heller?!

J: Jag har stenkoll på min hund! Och dina hundar är absolut inte väluppfostrade! Om du inte har hundra procent koll på dina djur ska de vara kopplade!

S: Men jag har gått på promenad här i alla år och de har alltid varit så snälla! Dessutom går min gamla hund här (pekar på den överviktiga och flåsande hunden) så långsamt att vi aldrig kommer hem om han inte går lös!

J: Hör du du! De är aggressiva, de ska ha koppel på sig jämt! Nästa gång är det en stor hund de flyger på och då är det kört för båda dina hundar! De kommer bli klippta i två delar, förstår du inte det? Det är ju för dina hundars skull också!?

S: (Vänder mig ryggen och går därifrån)

J: Hallå? Kan vi försöka diskutera det här som vuxna människor?

S: (Ignorerar mig och fortsätter gå)

J: Men skit i det då!

I stora drag var det detta som sades. Nu i efterhand kan jag se att jag var lite för på henne, men hon vögrade förstå vad jag sa och jag blev ännu mer irriterad. Jag kan vara ganska elak om jag blir arg.

Detta är hur som helst ett praktexempel på icke existerande ledarskap där hundjävlarna tagit över och ägaren vägrar ta till sig vad andra människor säger.

Jag vägrar be om ursäkt för att jag blev förbannad på henne och jag kommer anmäla henne nästa gång jag ser hennes djur utan koppel, oavsett det hoppar på min hund eller ej. Det märktes att detta nog var första gången hon fått en avhyvling för dåligt hundägande och jag hoppas att hon funderar noooga på vad jag sagt nu.

Jag gör allt för att skydda min hund, om jag så måste slå ihjäl någon och som jag skrev tidigare, det är bara ren TUR att Lucy har sådant förtroende och tillit till "mamma och pappa" att hon förstår att vi klarar ut situationer som dessa åt henne. Att hon inte på egen hand måste ta rollen som beskyddare.

Hade Andy och jag tappat fattningen de här två gångerna och bara sprungit och skrikit hade det kunnat gå illa, men nu vet vi hur man klarar att någorlunda kontrollera hundar som råkar i luven på varann. Dessvärre är det för dem som inte vet hur man ska agera när deras stackars hundar (som många gånger faktiskt går i koppel och i och med det är i underläge) blir påhoppade av lösa aggressiva hundar. Både hund och ägare blir ärrade för livet! Du får ha hur många aggressiva, ostabila hundar du vill sålänge inte dina hundar och ingen annan kommer till skada på det ena eller andra sättet. Då kommer jag inte göra annat än att titta snett på dig men när du utsätter min hund för fara inte bara en gång, utan två gånger, då kommer jag spränga din lägenhet i småbitar.

Älskade Lucy, utan ett bekymmer i världen. Så cool att hon direkt efter att ha blivit skrämd springer iväg och leker, och när vi återigen möter sattygen sitter hon bara brevid mig helt avslappnad, och tittar på mig och undrar om vi inte ska fortsätta promenaden, trots att de står och skäller på henne  tre meter ifrån. Vilken jävla världsbäst hund jag har! Inget rår på den lilla klippan!

Nu är jag lugn igen , åter till städningen...  

Lars Winnerbäck är fruktansvärt bra... jösses!

Jag bara sitter här och myser. Andy och Lucy sover så det är alldeles lugnt och tyst hemma. Utanför våra jättefönster i vardagsrummet är det bara ren, skär, grön sommar! Det är först nu som det verkligen har sjunkit in hos mig att det faktiskt är sommar och jag är jätteglad!

Vi har precis varit och handlat och har en massa god mat hemma, jag har varit med Victor under dagen så jag har fått en precis lagom dos umgänge. Jag har promenerat så jag har ont i knäna och också hunnit med att städa upp lite hemma.

Markus skrev till mig och sa att han ville följa med ut på en öl i Tanto (älsklingsmarkus!) och jag ska jobba torsdag och fredagmorgon! Fick min lön på 12800:- igår och två tredjedelar är sparade! Jag är helt tillfredställd för tillfället!

Lars Winnerbäck- Kom ihåg mig

VId hundrastning, se till att alltid ha med minst tre bajspåsar per hund, tack!

Jag älskar hundar men jag är inte lika sugen på att trampa i hundbajs så fort jag kliver utanför dörren! Jag förstår inte hur man tänker när man struntar i att plocka upp efter hunden när den satt sig i mitten av vägen.

Jag vet också att man inte alltid kommer ihåg påsarna varenda gång, men när jag ser er kika över axeln för att kolla om någon såg er, och sedan arrogant skyndar iväg dag efter dag... jag blir faktiskt förbannad för det är jag som får ta fighten många gånger, bara för att jag har hund trots att jag är noggrann när det kommer till bajsdelen. Så länge man inte medvetet skiter i bajspåsarna är det lugnt, men när man dag efter dag tänker att det är onödigt, jobbigt eller äckligt, då har man missat själva grunden i hundägandet. DET HÖR TILL!

Så hade jag äntligen en mycket efterlängtad ledig dag.

Jag har jobbat alltför mycket senaste veckorna men nu är det slut med det!

Forn-Åker har stängt för säsongen och det är lugnt på jobbfronten än så länge.

Nu är det bara mitt jobb som personlig assistent som är igång.

Lucy växer och frodas lite väl fort och det är aningen sorgligt att hon inte är liten bebis längre. Samtidigt skönt förvisso. Hon är en sån go tjej, min Lucy. Hon kan allt tror jag. Hon bara fattar allt man ber henne om och man märker verkligen att hon har mycket innanför pannbenet. Andy som alltid har haft Cairn Terrier tidigare säger att de är stendumma om man jämför med Lucy. Hon kan tänka till skillnad från många andra hundar.

Vi tränar fortfarande på ensam-hemma-biten då det fortfarande är lite oroligt men det går klart framåt. Under promenader letar hon sig automatiskt in till sidan av mig vid hund -och människormöten. Man behöver bara peka lite med fingrarna så förstår hon vad hon ska göra. Hon går ju som sagt nästan alltid utan koppel på sig då vi har stenkoll på henne jämt. Hon är dessutom 100% säker på inkallning och går aldrig mer än 20 meter framför eller bakom oss. Alltid i närheten och alltid uppmärksam.

Igår mötte vi en gammal gubbe på gångvägen vi promenerade på.

Lucy gick precis vid min sida och tittade inte ens åt honom då jag fick kommentaren; "det kostar 600 kr det där".

"Men hoppsan" svarade jag sådär lagom tillmötesgående som bara jag kan vara.

Tänkte lite på det under tiden jag gick.

Han cyklade på en gångväg, utan lyse på cykeln. Haha, det är förbjudet att cykla på gångväg. BÖTER!

Det är dessutom skillnad på att ha hunden utan koppel och att ha hunden lös. Sålänge som jag har full koll på min hund och kan försäkra att hon är helt säker att ha utan koppel är det helt okej. Jag skulle förstå honom om hon hade sprungit fram för att hälsa, skälla, morra etc. men nu såg situationen ut som så att cykelmannen lika gärna kunde ha varit luft för Lucy. Hon är en sån jäkla bra tjej!

Vi tog en blöt morgonpromenad idag ned till mataffären imorse. Det har spöregnat hela dagen men börjar äntligen lätta upp och jag kan faktiskt se en liten glimt av solen bakom molnen. Jag skulla ta ut pengar och kunde då konstatera att jag fortfarande inte har fått min lön insatt på kontot och jag börjar ledsna vid det här laget. Dags att ringa bossen tror jag...

Vi behöver en AC här hemma. En fläkt i alla fall. Jag ber inte om mycket här i livet, men lite kyla tänker jag kräva på ett eller annat sätt.

Vårat vardagsrum består enbart av fönster och när det är 25 grader varmt utomhus förvandlas rummet till ett växthus. Lucy vägrar sova i sängen, marsvinen dricker två flaskor med vatten per dag och katten släpper så mycket hår hon bara kan för att överleva! Jag själv lider av ett ständigt sug efter en kall öl, chips och jordgubbspaj. Från det bästa av världar om ni frågar mig.

Jag plockade för några dagar sedan en stor bukett med röda, gula och orangea gullvivor som nu står på bordet och som sig bör så doftar de underbart gott. Tråkigt bara att deras väldoft maskeras mycket väl av diskberget som står på diskbänken...

Innan jag flyttade hemifrån tänkte jag att jag skulle ha det mest fina och välskötta hemmet i hela Upplands Väsby. Tji fick jag!

Både Andy och jag är alldeles för lata för att diska efter varje måltid eller skura golven en gång i veckan. Shame on us!

Lucy har problem med att bli lämnad ensam hemma. Hon ylar då vi stänger dörren och går nedför trappan och det skär i bröstet att lyssna till den klagosången som ekar i trapphuset...

Det är för hennes eget bästa och jag har förnuft nog att varken tala till henne eller trösta när vi ska lämna lägenheten. Inte heller när vi kommer hem. Att hantera det som det mest naturliga i världen. Det är svårt att kämpa mot impulsen som nästan kräver av mig att plocka upp henne och aldrig lämna henne igen. Båda Lucy och jag ska öva! Hon måste lära sig se det som en naturlig del i vardagen och jag måste tygla känslorna trots att jag lyckats hålla masken hela tiden. Håll tummarna för oss!

Två minuter efter att jag får mitt kursintyg i hundhantering ringer Ullis och berättar att Kim är jättedålig igen. Han ligger ned i hagen och har inte ätit. Hon förklarar dessutom att om han är alldeles för dålig ska vi inte utsätta honom för all den stress som en behandling på klinik kan ge.

Jag accepterar och tänker att "nu dör han".

Åker hem och ber Andy köra mig till stallet så fort jag landat.

Väl ute står han och hänger och har jätteont, ingen tvekan om saken.

Vid det här laget vet jag att han kommer att dö för han har i princip gett upp. Jag blir panikslagen och måste gå ut ur stallet ett tag medan veterinären försöker att slanga honom. Tydligen är han iallafall tillräckligt envis för att vägra svälja ned slangen vilket resulterar i ganska så kraftigt näsblod. När jag kommer in i stallet igen står han med tio liter dropp, har fått kramplösande och smärtstillande. Jag försöker ge honom lite betforvatten med  en liter parafinolja i och det går i efter aningen trugande.

Vi stannar kvar i stallet fram till klockan elva på kvällen men inser att det är dags att åka hem för att försöka sova. Lucy och Andy är trötta och hungriga och det hjälper ingen att bara sitta och vänta. Väl hemma somnar de andra två inom loppet av fem sekunder medan jag ligger vaken och vrider mig.

Jag kan inte sova. Alls.

Klockan sju på morgonen ger jag upp och sätter mig och tittar på TV för att få tiden att gå. Jag väntar på morgonens rapport.

Ullis smsar och berättar att han har lyckats bajsa under morgonen efter ännu en liter parafinolja, 15 liter vatten och ett halvt kilo uppblött linfrö.

Det har alltså gått framåt en aning, tack gode gud...

Jag vågar dock inte hoppas på någonting i nuläget.

Jag tycker om mina marsvin, men dessa två kan verkligen gå mig på nerverna.

Jag önskar att jag skulle kunna sälja dem med motiveringen;

1. Allergisk

2. Finns ingen tid

3. Pga flytt

4. Går inte ihop med resten av djurskaran

...men nej.

Ingen är allergisk, det finns massvis med tid, jag ska inte flytta och de går ihop finfint tillsammans med hundar och katter och allt vad det nu är.

Jag blir tokig, de skakar galler, de tjuter om nätterna och tjattrar med varandra. Såfort jag rör mig inomhus skriker de efter mat. trots att de redan har halva buren full med hö och grönsaker. Anledning? De vill ha något godare. Det jag ger dem duger inte, förbannade uslingar.

Jag är fullt medveten om att detta måste vara den sämsta säljannons någonsin men jag har inte samvete att ljuga ihop någon slags rosa fluffig lögn om hur underbara de är och att jag med sorg i hjärtat "måste göra mig av med dem".

Så är det inte. Det är ett nödvändigt ont, för mitt psyke fixar det inte. Jag vet att det får det bättre någon annanstans där de får möjlighet till golvtid och slipper tristessen. Personligen avskyr jag när människor skaffar sig djur och sen inte orkar med dem för att senare göra sig av med dem på ett eller annat sätt.

Jag ber bara, finns det ingen vänlig underbar själ som kan befria mig från dessa två terrorister och ge dem ett bra fortsatt liv? Inte ormmat, inte som sällskap till småungar som tröttnar efter tre dagar eller till nån djursamlare.

Tro det eller ej men jag vill att de ska ha det bra och leva gott för jag tycker om dem. Största problemet här är nog att de får för lite motion. Finns inga möjligheter att släppa dem lösa i lägenheten jag bor i nu.

Om du nu, mot förmodan, fortfarande är intresserad, så är de 1 år gamla, inköpta samtidigt i djuraffär. Hanar båda två, okastrerade och oförsäkrade. Stor fin bur hänger på!

Snälla du, rätt person, svara!

Jösses!

Jag är trött efter en och en halv vecka med intensivutbildning i hundhantering. Mycket, mycket bra, men ack så tröttande! Jag har inte, under snart två år, tvingat mig själv till den extrema koncentration som jag gör nu. Min hjärna har helt enkelt varit förslappad. Dock har den vaknat med ett ryck igen och det känns att både Andy och jag börjar komma på fötter. Det inger ett lugnt som heter duga kan jag säga!

Jag kan sova om nätterna nu utan att drömma mardrömmar om arbetsintervjuer och elaka chefer. Jag sover snarare riktigt gott och framför mina ögonlock fladdrar skinntofflor, hundvalpar och alpstugor förbi. Klar förbättring!

För tillfället ligger alla i huset och sover, förutom jag, men det är tänkt att vi ska röra oss mot stallet och den förstoppade hästen för att fixa och dona såfort alla är på benen igen. Någon matlagning blir det INTE utan jag tänkte faktiskt köra den lata varianten... matlåda. Gårdagens. Kålpudding. Gott. Master chef. Jag.

Kort och koncist. Kål är för övrigt förskräckligt gott! Färskt vitkål med citron... mmmm.

Inom närmaste tiden hadejag tänkt ta iut med lille Sams fixering vid andra hundar. Jag har klart legat på latsidan på den fronten men nu är det dags! Jag är taggad, laddad och klar för start. Han är ju en riktig jä*el på allt annat (jag skojar inte när jag säger att han kan och förstår allt, good genes I guess) så varför ska han inte kunna lära sig att lyssna till mig i, för honom, stressiga situationer? Det är ju i grund och botten helt mitt fel, om jag nu ska rannsaka mig själv och inse sanningen. Bara värt att nämna så saknar jag honom något ofantligt. Det känns konstigt att inte se honom på så många dagar numera.

När vi väl möts upp igen efter några dagar separerade så ser man verkligen hur vacker han är. Han är verkligen en vacker hund. Atletisk, blank och fin och med de snällaste ögon man kan tänka sig.

Kan inte säga annat än att jag är glad att jag har mina vackra hundar som gör att jag vill ta ett andetag till, och ett till, ett till och ett till.